leifsjoqvist

Häromdagen såg jag "Shooting dogs" som är  ytterligare en
film om folkmordet i Rwanda 1974.
1 miljon totsier blev brutalt slaktade. Rwanda har i sitt
arbete efter valt en mellanväg. Man har straffat ett antal
av de ansvariga för folkmordet men man har också valt
att till endel följa den sydafrikanska vägen , alltså att
sanningen är viktigare än rättvisan.

I fredagens OBS i P1 så talar Naite del Sante om Chile.
Hon har inget till övers för sanningens väg. I Chile vet de
flesta hur många som mördades och hur många som tor-
terades, bödlarna är kända.
Saite gillar inte att man vill gå vidare. Hon vill ha juridiska
processer och straff.

Rättvisans väg var den som drabbade de nazister som
tillfångatogs efter Andra Världskrigets slut. I de följande
processerna och framför allt i Nurnberg 1947 fastslogs
att vi alla bär ansvar och att man aldrig kan gömma sig
bakom det faktum att man "bara" lydde order.
Dock sopades både sanningen och rättvisan under mat-
tan som en konsekvens av den tävlan som uppstod mel-
lan segermakterna att knyta till sig de viktigaste personerna
från det besegrade tyskarna.
Jag inbillar mig att de flesta överlevande från kriget framför
allt led av att deras bödlar bara försvann. Inga rättegångar-
inga hearings.

När jag hör Saite prata om Chile och hör henne säga att
några tusen avrättades under en 10-årsperiod så reagerar
min skadade hjärna med: "var det inte fler ?"