leifsjoqvist

Jan Myrdal fyller 80 år.
Åsa Linderborg skriver i AB en av
de hederligaste översikterna av
denna "vulkan bland svenska fil-
bunkar" som han en gång kallades
av högerdemonen Sven Stolpe.

För mig och många var var som jag
var Myrdal en skola.
Jag läste allt han skrev.
Så formades mitt medvetande.


Inte många kunde vid den tiden i min
ålder redogöra för den den stora polemiken,
läst ett tjog volymer av Balcaz, diskutera otvunget
om civilisationerna runt Angkor vat,.
Få var det som använde argument som:
jag hade rätt om detta, liksom det var rätt
1793,1830,1848,1870,1905,1917 eller 1949
och dessutom tycka att här fanns essensen i det
man borde veta.

Sedan decennier läser jag inte Myrdal.
Det tog slut med Barndom.
Då blev ha sin klass gullgosse.
Det var efter det hans konstigheter ledde vilse.

Eller kanske började det med Pol Pot.
Uprördhet över ingrepp i den svenska yttrandefriheten
eller kamp för att förintelseförnekaren Faurisson skulle
få tala och samtidigt accepetera 100000-tals döda som
historiskt nödvändiga döda i Kampuchea.
Rätt att låta alla tala, men då också i Tredje Världen.

Linderborg tar också upp Myrdals dumheter om sexuellt
annorlunda eller om feminismen.

Men det som gjort mig mest förbannad genom åren har
varit hans ensidiga och korkade hyllning av arbetarklassen.
Den har aldrig varit bildad.
Idag är den måhända dummare och mer korrumperad än
någonsin, men det är som med graderna i helvetet.

Vad värre är att vår underklass är oorganiserad.
Som sådan är klassen ett lätt byte för kapitalet.
Konsumtionen är allt är lätt att svälja.
Vad gör vänstern?
Vad har vänstern gjort under efterkrigstiden?

I Europa lever Huxleys version av  verkligheten.
I Tredje Världen är det Orwells.

Det är två verkligheter som ändå måste ses med
samma ögon.
En död kines är lika mycket värd som en död i
Mariefred.