leifsjoqvist

Igår när vi satt och åt räksmörgås kom
filmen "Tillsammans" på tal.
Kvinnan vid bordet berättade att hon pratat
med en väninna som varit aktiv under den
skildrade tiden. Hon hade sagt att filmen var
ett träffsäkert dokument utom på en punkt.
Homosexualiteten.

Jag rannsakde mitt eget minne och insåg
att kvinnan hade rätt.
Det som upprörde det etablerade samhället
och den hårdföra vänstern mest var "velournallen".



Alltså den mjuke mannen.
Mannen som lyssnade till kvinnan och som ansåg
att barn och hem också var hans angelägenhet.
Mannen som gjorde upp med det våldsamma och
tog konsekvensen av försöka leva en ny roll.

Velournallen är en av vår tids mest hatade figur.
Han hatades av männen i alla klasser.
Han hatades av kvinnor i nästan lika hög grad.

Detta  var en tid när alla sökte svaren i det inre.
Ärkeskurkar som psykopaten Clark  Olofsson var
hjältar. Framför allt hos kvinnor.

Men bögen,,,han var onämnbar. Maoisten eller R-aren
 blev biologer och pratade om antingen en naturens
defekt, psykisk sjukdom eller borgerlig sjukdom.

Så man knullade, men man knullade straight.



För det enda som förenade Frank Baude och Jan Myrdal
var deras förakt för allt utanför kärnfamiljen. Sex, sa de båda,
var något privat som sköttes i sängkammaren när nattlektyren
var läst och läslampan släckt

Detta var något de båda männen läste och dyrkade.