leifsjoqvist

Ray Winstone var med i Parkinsons talkshow igår på SVT.
Han ingår i en tradition av britter som gått lite utanför syst-
emet för att sakta stiga mot de höga höjderna.

Sådana som Sean Connery, Michael Caine, Anthony Hopkins
för att nämna några.


Winstone är mer gata än de andra.
Han var en duktig boxare och det har präglat honom.

Det är heller ingen slump att han spelar svåra roller.
Han kan ge de karaktärer som vi inte ens vill prata
om ett ansikte.
Som fadern i Tim Roths regidebut "The war zone" där
han spelar en far som utnyttjar sin dotter och plågar
sin son.

I "Nil by mouth" Gary Oldmans regidebut ger ahn allt
det svarta en grå nyans.

"Face" av Antonia Bird ytterligare en dimension.

När Nick Cave skrev "The proposition" fanns Winstone
i tankarna för mannen som försöker bevara kärleken ren
från den våldsamma och obegripliga omvärlden.

Igår berättade Winstone om hur han för några år sedan
spelade in en film på Irland. han uppsökte en boxning-
klubb och blev tillfrågad om han kunde sparra.
Winstone då i trakterna kring femtio gick på vad hjärnan
sa och den sa: Du är 20 år, du är snabb, du klarar det.


När man kommer upp i denna aktningsvärda ålder är
tankarna ett problem. Kroppen hänger inte med. Det
tar en sekund eller två innan hjärnans kommando kom-
mer ut till armar och ben. Man blir långsam. Man saknar
timing.
Så Winstone fick ett slag mellan revbenen som slet av en
nerv som gjorde honom sängliggande i tre månader.

Väl uppe på benen träffade han Scorseese och fick rollen
som MR French i Departed.