leifsjoqvist

Under den senaste tiden har jag blivit mer
övertygad om att jag blivit frigid. Jag har också
en undran om varför så är fallet.

Det talas ju ganska ofta om kvinnlig frigiditet
på ett öppet och ganska okomplicerat sätt, inte
sällan skylls den oförstående mannen eller/och
samhället för att vara boven i dramat.

Enkel eller dubbelförtyck är ingen hit för ett bra
sexliv.

Men vem förtrycker den manliga sexualiteten?

Jo, män själva!
Hur dumt får det bli?

Hur ofta sitter jag inte och pratar med män som likt mig
själv anser sig vara frigjorda, openminded och helt klart
för jämlikhet mellan könen, och hur är det?

Erkänner vi sexuell olust?
Pratar vi obehindrat om sexuell oförmåga?
Uppfostrar vi våra barn utan
tanke på att de är pojkar
och flickor?
Pratar vi om att vi känner rädsla i olika situationer?
Tycker vi om att prata om ofrivilligt håravfall och att
fetman har besegrat oss( lite kraftig bara)och vad anser
vi om kvinnor i samma roll som oss själva?

Få, väldigt få män, gör verkligen upp med sin destruktiva
mansroll. De flesta av oss intellektualiserar men sedan
är vi macho i alla fall i praktiken.
För när vi skall göra upp med mansrollen är det inte bara
män vi måste kämpa mot. Kvinnor sitter lika mycket fast
i denna skit.

Så jag tror att det är samhället och de möten jag har med alla,
inklusive jag själv, där allt är yta och rollspel som skapat min frigiditet.
 Sexualiteten som är grunden för vår existens borde inte förlöjligas
genom rollspel. Här om någonstans borde autenciteten vara själv-
klar. Under andra villkor kan jag hellre runka.På de premisserna
ställer jag inte upp utan letar mig till den allt större skaran  män-
niskor som tar konsekvensen av att vara mer sociala än biologiska
varelser och helt enkelt väljer asexualiteten i väntan på bättre tider.