leifsjoqvist

En av den nya tidens brödskrivare för imperiet,
Peter Fröberg Idling, recenserar Åke Kilanders
bok Vietnam var nära i DN i söndags.

Det lite lätt obehagliga i situationen är att Idling
moraliserar över den tidens engegmang. Han menar
att Vietnam och Kampuchea blev kommunist-
nazistiska diktaturer och det hade varit bättre att
USA hade fått fortsätta sina exempellösa terror-
bombningar.

Det är fascinerande vad liberala brödskrivare kan
åstadkomma. Följden av ett sådan resonemang
blir ju att även kampen mot kolonialismen var fel
i de stater där befrielsen inte blev till paradis.

Vi skulle med ett sådant resonemang haft en värld
av kapitalist-fascistiska diktaturer av de slag USA
genererade i efterkrigstidens låg- och högintensiva
krigsföring.

Idling vet naturligtvis hur man skiljer frukt åt. Men den
som är van att äta Del Montes fruktcocktail skiter i dylika
skillnader.

Solidariteten med Vietnam var i första hand kamp mot
imperialismen. Det handlade i mycket om kamp mot
både USA och Sovjet. Dock blev det specifikt USA i
Vietnam av naturliga skäl.


Det var också en kamp för den lilla människan därav
det massiva folkliga stöd som fanns i Sverige mot USA
terror i Vietnam.
VAD HADE DE DÄR ATT GÖRA ÖVERHUVUDTAGET!!!!

50000 demonstranter i Stockholm var inte maoister.
FNL-grupperna var en tummelplats för all slags vänster.
Det var en sida.
Det fanns en annan.

Det obehagliga med Idling och hans brödskrivarkamrat
Salomon är att de väljer imperiets sida.
Det finns ingen annan tolkning här.
Vietnamkriget erbjöd ingen Tredje Ståndunkt.