leifsjoqvist

Jag har sedan 1989 arbetet med koncentrerad arbetstid.
Jobba två dygn ledig fyra och liknande intervall.
Det har passat mitt liv som hand i handsken.

Det har givit mig möjlighet att ha en massa projekt igång
vid sidan av min egentliga arbete. Sidoprojekten har gjort
att jag fått impulser till mitt basarbete.

Jag hade aldrig stått ut med mitt omsorgsarbete om jag inte
haft sidoaktiviteterna. De har givit näring.



Under alla år med dessa arbetstider har facket varit emot. I
alla år har facket varit en större motståndare än arbetsgivaren.
Detta har jag alltid funnit en aning märkligt.
Är inte medlemmarnas väl, fackets väl, eller finns det en annan
agenda?

I vilket fall har nu EU sett till att vi inte kan arbeta våra långa pass
längre. Med jour och lite trixning kan vi få ihop till dygnspass men
inte mer.
Konsekvensen ser vi redan. Folk är tröttare och de med sidoaktiviteter
som samtidigt är de med visioner trappar ner på basarbetet.

Allt blir sämre.
Facket är dock glada och nöjda. Inte riktigt då likriktningen inte blivit 100%.
Våra arbetsgivare är också nöjda. Framför våra visionslösa enhetschefer
som har till uppgift att räkna på hur mycket tandkräm som konsumeras per
månad jämfört med månaden innan.
Under den senaset 5-årsperioden har våra chefer aldrig pratat om själva
verksamheten utan de har pratat matbudget , bilbudget och allmän budget.
De skiter i hur folk mår bara budgeten går ihop.

Det finns en större fråga här och det är den om arbetets innehåll.
Folke Fridell skrev om detta för många år sedan. Fridell tyckte att
industriarbete var till en del att jämföras med slaveri. Han hade svårt
för den socialrealistiska positivismen. Alla var inte glada över att tillbringa
sitt liv mellan fabriken och kärnfamiljen.

Facket lever kvar i drömmen. Visionslöst.
Arbetet är under omformning.
Hur det skall formas är en fråga om kamp.