leifsjoqvist

Under 70-talet när jag formade min ideologiska
övertygelse ( eller formades) hade jag från början
en mycket naiv utgångspunkt:
"allt som var vänster var bra"!

Jag fick lära mig snabbt att så verkligen inte var fallet.
Först handlade det om reform eller revolution.
Sedan när reformen var bortvald så fanns ett antal
alternativ ,vilka i relation till varandra, var dödsfiender.

Det fanns konflikten mellan Trotskij och Stalin.
Allende och den reformistiska vägen kontra den revolutionära.
Skillnaden mellan befrielserörelse och terrorism ( idag kanske
den viktigaste frågan).
Senare var Tito något att vara för eller emot.
Den stora polemiken handlade ju om vi skulle sätta tillit till Kina
eller Sovjet ( en gnista kan tända en världsbrand- USA en papperstiger)
Konflikten mellan Kina och Albanien tilhörde kanske den mest menings-
lösa, för att inte säga korkade.

När jag nu läser om Den svenska motståndsrörelsen så känns retoriken
igen.
Nassarnas farligaste fiende är inte kommunisten eller juden. Nä det är
den interna fienden man skall se upp. Strasserismen.


Alla nassar måste veta att det är den rena rasen som är kampens.
Röj väg för biologin.
Vad nassarna fruktar är att om man fyller på med ekonomi och
allmän politik kommer för många att inse dumheterna med ras-
kampen, därav följer att den interna kampen är den viktigaste.

Så resonerade ju också den yttersta vänstern. Klassperspektivet
i någon av de stora gudarnas namn var den enda och rätta linjen.

Märkligt är dock att om praktiken sammanföll i stora drag så är ju
de skrivna urkunderna mil ifrån varandra.

Marx , Mao och Lenin förfäktade ju en bättre värld för alla.
De nazistiska urkunderna pratar i huvudsak bara om krig, blod
och evig underkastelse.