leifsjoqvist

Jag började mitt yrkesverksamma liv på Lillhagens
mentalsjukhus. Jag spenderade till och från 13 år
där. Jag arbetade på allt från intag till geriatrik.

Det stora komplexet var ett av många.
Segraren skriver historien och så är det med de
stora komplexen.
Men vilka var vinnare, vilka var förlorare?


Om man anlägger ett strikt hedonistiskt perspektiv
på tilvaron fanns det lyckliga människor på Lillhagen.
De som var bortom sig själva.
På fiket och i parken och på avdelningarna fanns
social miljöer och möten.

Vad hände sedan?
Hur många hamnade ensamma i lägenheter som de aldrig
lämnar?

Den ledande tanken med nedmonteringen av de stora kom-
plexen kom från Italien. Men där bjöd man in folkrörelserna
och förklarade sjukdomarna. Hur man skulle bistå sina sjuka
kamrater. Det var en stor integrationsprocess. Hela ideen
byggde på integration.

Så kom ideen till Sverige. Man stängde komplexen. Sket i processen.
Sket i integrationen.

Vården i komplexen var i många fall ren tortyr.
Det var den andra sidan av det hela.


När jag började 1978 fanns två män på avdelningen som varit
där sedan 1933 och under den tiden knappt lämnat avdelningen.
De delade sal med sju andra patienter. År ut och år in. Bägge
lobotomerades på 50-talet.

Nu flyttas sjukvården runt. Psykiatrin till Östra. Omsorg och Rättspsyk
till Lillhagen. Snart är vi tillbaka på ruta ett. De gamla blir bara äldre
och fler. Lillhagsparken är en underbar park som håller på att förfalla.
Här finns alla europas lövträd planterade. Jag gick där igår. Den skulle
gå att rädda. Den skulle vara värd det.