leifsjoqvist

Häromdagen cyklade jag förbi en ung man som
bar på en rosa handväska. Han var mycket fjollig.
Mina tankar runt detta möte var ocensurerat:
"Jävla bög. Pervo, Skulle ha en smäll."

När jag något senare pratade med några väner på
puben om mötet insåg jag att det var ju inte grabben
med handväskan som bar på ett problem.
Det är ju jag, eller rättare, mina tankar som är problemet.

Grabben med rosa handväskan kommer med största sannolikhet
aldrig att göra någon illa. Han vill ju verkligen visa världen att han
är en fjolla som vill visa upp sig, men absolut inte bruka våld.
Varför blir jag då provocerad?

En förklaring är ju att jag definierar mig som man utifrån en
gammal schablon.
"Stor, stark, hårig, aldrig vika ner sig.........." och där blir jag så
trött........
Kanske är det min oförmåga att definiera mig själv som skapar
en projicerad ilska på den rosa handväskan.

Ikväll pratade jag med en kollega på jobbet. Denne hade med sin fru
dett ett program på Tv med en kvinna som hade skäggväxt och som
odlade denna.
Kollegan är per definition radikal. Hans fru uttalad feminist.
Ingen av dem klarade en hårig kvinna.
Trots att kvinnan var smart och verkade trevlig väckte hon avsky.


Det är alltså inte alltid som man vet vad man egentligen står för.
Alla borde läsa Speranza av Sven Delblanc. Där drivs frågan om
personlig övertygelse och politisk tro i relation till livets praktik til
sin spets.