leifsjoqvist

Jag har problem med Serbien.
Jag har problem med hela den del som en
gång utgjorde Jugoslavien.

Förra seklets förtryck under monarkier och
det matkfullkomlige Tito har skapat ett område
som frustar av ångest.
Det finns för många gravar och för många ärr.


I filmen Grbavica återkommer kameran och handlingen
till ett diskotek. Jag får en vision av helvetet.
En äcklig smörsångare sjunger sentimentala texter
samtidigt som han är med huvudet i röven och fittan
på de två strippande kvinnorna som sekunderar honom.
Vidrig musik, vidriga människor som tycks tappat allt hopp
att leva i annat än kriminell subkultur.
Ägaren frotterar sig med krigsförbrytare och serievåldtäktsmän.
Man förstår vilka de är genom den kvinnliga huvudpersonens
sätt att se och agera.

I allt detta elände försöker en entusiastisk lärare komma vidare
genom att arrangera skolresor för sina elever.
Det finns en annan sång- sång av barn för framtiden.

Modern som kämpar med sina ärr och sitt förflutna som skapar
motsättningar i hennes kärlek till dottern. Där ändå kärleken vin-
ner om än inte utan kamp och med skuggor som hotar att mörka
hoppet.

Stor film.