leifsjoqvist

För många år sedan såg jag Manhunter där Hannibal Lecter
spelade en biroll. Det var en otäckt bra film. Petersen gör sin
bästa roll någonsin. I en central scen går han igenom mordet
på en familj. Petersen berättar genom blodstänk på väggarna
vad som hänt. Något av det mest obehagliga jag upplevt i en
film.

Nästa var När lammen tystnar där en rad skådisar lyfter filmen
till höjder få når. Jag begriper fortfarande inte hur en 60-årig fet
gubbe kan skrämma mig så och hur man faktiskt tror honom kapa-
bel till allt han gör. T o m mördar genom väggar.

Red Dragon är ju bara en trist upprepning och sämre än Manhunter.


Hannibal är uppföljaren till När lammen tystnar och den hittar inte till
sin föregångares nivå. Magin med Lecter är borta. Moore kan inte er-
sätta Foster. Jag läste boken innan jag såg filmen. Den var inte heller
bra. Harris har fastnat. I Hannibal staplas perversiteterna på varandra.
Intresset har fått en förskjutning.

Så ser jag nu Hannibal rising. Jag ser den med spänning. Delar inte
den rätt kompakt negativa kritiken. Historien fängslar. Hannibal håller.
Sympatiskt är att filmen vill säga: man föds inte till Hannibal, man for-
mas till det.
Dock undrar jag hur många filmer som gjorts med hämndmotiv?
10000?
Även här känner åtminstone jag att hämnden förlorar sikte. Sympatin
med Hannibal ersätts med förskräckelse. I en nyckelreplik säger den
kvinna han älskar: "Vad finns det kvar att älska hos dig Hannibal?".