leifsjoqvist

Igår när jag kom hem från jobbet var jag trött
och lätt irriterad. Jag har en kollega som inte
klarar av sitt jobb och som dessutom skvallrar
till chefen. Det sistnämnda gör mig så upprörd
att jag emellanåt funderar på annat än verbala
lösningar.

I vilket fall är det en del i professionaliteten att
inte låta denna irritation gå ut över klineterna.
Jag inbillar mig att jag är bra på det.

Vad jag dock är sämre på är att inte låta denna
ilska/irritation gå ut över mina barn.
När jag kom hem och jag hittade kläder över-
allt, disken halvfärdig och ett badrum med 240
använda handdukar tog jag diskussionen om att
bo i ett hem eller ett hotell.

Fel läge.

Ibland får man vänta ut tonåringar för att de skall få
tid att utveckla tanken på att det finns en omvärld utan
för dem själva och deras jämnåriga.

Dock, det centrala här är att vi ljuger, kränker och är
missunsamma mot dem som borde vara oss närmast.
Vi är det för att vi vågar.
Tyvärr blir det ofta fel.
Hur många har inte ångrat att de inte oftare uttryckte
kärlek istället för förmaningar och anrop?
Hur många har för sent upptäckt att de låtit sin egen
ångest spilla ut på sina egna istället för de som skapade
den?

Det finns bara en typ av människor som är värre än dessa
och det är de som sätter familjen på piedestal och projicerar
all ångest och rädsla på sin omgivning.

Då hamnade vi där igen- hur svårt är det inte att leva?