leifsjoqvist

Kommer hem från jobbet. Trött. Regnet har dränkt mig.
Hungrig. Äter glass. Mår illa. Sitter på dass med DN i en
timma. Livet är en trasa.

Hittar The dead girl.
Årets bästa film!

Livet blir åter värt att leva.
Har aldrig hört talas om Karen Moncrieff  innan.
Hoppas hon har många år som regissör kvar.

Redan de första sekvenserna, de första ljudsekvenserna
talar om att något speciellt skall födas i mitt huvud.
En kvinna går genom en höststrippad alle.
Det är en klar höstdag, men något säger att trots
denna yttre skönhet och klarhet finns en annan verk-
lighet.

Det är en episodfilm.
Det handlar om ett brott.
Filmen koncentrerar sig dock mer på alla de brott
vi begår mot varandra i vardagen. Den banala ondskan
täcker över det stora brottet (brotten).



Tidigare episodfilmer som jag gillat som Magnolia och Nio
liv kan ligga nära att jämföra med, men mest kommer In my
fathers den upp som jämförelse.

Jag vaknar. Filmen har gett hjärnan energi.
Jag har svårt att förstå mitt behov av amerikansk serieproducerad
skitfilm. Jag mår ju så dåligt efter. Ändå maler jag nästan en skit-
film per dag. Det är ett behov lika skadligt som det efter narkotika
eller alkohol. Jag vill ju bara ha det för att döva en oro. Jag vill inte
se skitfilm för att vakna och gå vidare.

The dead girl kommer nog att vaska runt mellan öronen ett tag
och väcka tankar och ge uppslag.