leifsjoqvist

Året var 1972.
Jag var 14 år.
Jag var djupt förälskad.
Hon hade ett dubbelnamn
och var skitsnygg.
Hade stora bröst.

Var långt mognare än oss andra.

Mina tjejkompisar påstod dock att
jag hade chans.
Jag svalde den informationen med hull
och hår.

De sa att jag dock var tvungen att byta stil.
Jag kunde inte gå i slitna jeans. Jag kunde
inte ha min fransiga jeansjacka.

Det var det enda som jag visste om kläder.
Det var min identitet.
Så jag använde  min fantasi och medvetande
för att bli en man i klädseln.


Jag började med ett par sticksiga gabardinbyxor.
Vinröda.
Jag minns den tortyr det var att gå med svettiga
ben i dessa vidriga byxor.
Jag snodde en orange och blåvitrandig skjorta.
Över detta drog jag en slipover i regnbågens
alla färger tvärrandigt. I ylle.

Flickan med dubbelnamn satt hela tiden med ett
leende på läpparna. Jag tolkade det som att hon
trivdes med mig och hade trevligt.
Hon gick hem efter 22 minuter.
Hon skulle passa sin lillasyster.

Jag förstod ingenting när hennes kompis dagen
efter sa till mig att jag inte hade en chans.

Något år senare insåg vad jag gjort.
Jag skämdes som en hund.
Det räckte med att gabardinbyxor kom på tal
kände jag det som en personlig kränkning
och kunde hota med misshandel.

Jag begravde det djupt i mitt inre.
Det blev till ett bortträngt minne.

När jag under senaste tiden pratat om och
med människor från denna tid har detta min-
ne poppat upp.