leifsjoqvist

Under den senaste tiden har jag pratat med
några kvinnor och deras misslyckade relationer
och om deras väninnor lika misslyckade för-
sök att hitta den rätta.

Jag har sedan stentavlornas tid insett att det inte
är någon ide att försöka att säga att det inte finns
något som den rätte.

Det tycks som om att anomins tid är här.
Vi trivs inte i våra liv.
Förstår dem inte riktigt.
Var finns meningen?

Kvinnor tenderar då att lägga sitt hopp till mannen.
Den vite springaren i modern skrud.

Jag har alltid undrat hur kloka kvinnor går in i till
synes helt idiotiska förhållanden med män som dricker
och/eller missbrukar, män som är gifta men som verkligen
älskar sitt lilla knullobjekt, mytomaner, kriminella och ja
på den vägen är det.

Vad är det som de inte ser?
Som medelålders asexuell man kan jag ju se det utifrån.
Jag är inte längre med i matchen.
Är det längtan efter hopp?
Längtan efter förändring?
I så fall har Durkheim rätt.


Det blir då följdriktigt att man letar efter mening i
stenar, mineraler eller hittar Gudar som alltid har
svar, eller så letar man efter den rätte.

Det är inte helt lätt att acceptera tanken på att vi inte
har någon annan uppgift än att reproducera oss.
När vi skaffat barn skall vi se till att de får bra möjligheter
att göra detsamma.
Då vi är klara med uppgiften skall vi överlämna oss till
maskarna som fixar in oss i ekosystemet igen.