2007-10-08
13:02:01
Få massor gjort utan att göra någonting
Jag arbetar med människor som har psykiska funktionshinder.
Dessa människor har två stora huvudfiender i sina liv:
1.Läkare
2. Omsorgspersonal
De förstnämnda har i decennier pumpat denna grupp fulla med
mediciner. Orsakerna är några få, oftast handlar det om att döva
aggresivitet, både utåtriktad och den inåt riktade.
Principen är väldigt enkel. Man kan alltid sätta in medicin, men
man kan nästan aldrig ta bort den.
Det är därför många med funktionshinder fortfarande äter Hermo-
lepsin ( vilket är muskelavslappnande och används till epileptiker)
och Lithionit(Litium). Detta för att någon på 80-talet att människor
med autism och med destruktiva drag mår bra av dessa mediciner.
När vi på 90-talet bara plockade bort denna skit över en natt på 4
personer så märktes inget annat än att de blev piggare och mer
sociala.
Läkare är i allmänhet usel på denna grupp. Människor med funk-
tionshinder är ingen grupp man gör karriär på.
Läkare är ett hinder för människor med funktionshinder men den
största boven är alla stolpskott som arbetar och skall vara till hjälp
för denna grupp.
Omsorgspersonal är oftast outbildad kvinnokraft.
Inte sällan ser de utbildning som ett hinder.
Självklart delar kommunerna denna inställning. Lågutbildad arbets-
kraft är billig.
Outbildad arbetskraft innebär terminalvård. Då allt måste mätas så
används yttre faktorer när man mäter:
Hur välstädat det är.
Hur fina kläder man bär.
Hur välrakade och välkammad man är.
Alltså, yttre faktorer styr, likt en hundkennel.
Generellt kan man säga att en lat oduglig omsorgsarbetare är bättre
än en stressad kärring.
Den som låter det ta tid är bättre.
Tar det 1 timma för en människa att tvätta och klä sig om han får göra
det själv är det bätre än om han får hjälp med allt och är klar på fem
minuter.
Det viktiga är dock att kommunen tillåter att ha en så låg nivå på
sina anställda.
Det finns massor av exempel där man sätter studerande 18-22 åringar
på att ta hand om utåtagerande barn utan någon som helst handledning.
Skulle någon lämna sin bil eller ens sin cykel till en som uttalat inte
visste ett skit om vad som skulle göras.
Det är en fråga om resurser.
Det är en fråga för demokratin.
Det handlar om hur vi skall fördela och prioritera.
Dessa människor har två stora huvudfiender i sina liv:
1.Läkare
2. Omsorgspersonal
De förstnämnda har i decennier pumpat denna grupp fulla med
mediciner. Orsakerna är några få, oftast handlar det om att döva
aggresivitet, både utåtriktad och den inåt riktade.
Principen är väldigt enkel. Man kan alltid sätta in medicin, men
man kan nästan aldrig ta bort den.
Det är därför många med funktionshinder fortfarande äter Hermo-
lepsin ( vilket är muskelavslappnande och används till epileptiker)
och Lithionit(Litium). Detta för att någon på 80-talet att människor
med autism och med destruktiva drag mår bra av dessa mediciner.
När vi på 90-talet bara plockade bort denna skit över en natt på 4
personer så märktes inget annat än att de blev piggare och mer
sociala.
Läkare är i allmänhet usel på denna grupp. Människor med funk-
tionshinder är ingen grupp man gör karriär på.
Läkare är ett hinder för människor med funktionshinder men den
största boven är alla stolpskott som arbetar och skall vara till hjälp
för denna grupp.
Omsorgspersonal är oftast outbildad kvinnokraft.
Inte sällan ser de utbildning som ett hinder.
Självklart delar kommunerna denna inställning. Lågutbildad arbets-
kraft är billig.
Outbildad arbetskraft innebär terminalvård. Då allt måste mätas så
används yttre faktorer när man mäter:
Hur välstädat det är.
Hur fina kläder man bär.
Hur välrakade och välkammad man är.
Alltså, yttre faktorer styr, likt en hundkennel.
Generellt kan man säga att en lat oduglig omsorgsarbetare är bättre
än en stressad kärring.
Den som låter det ta tid är bättre.
Tar det 1 timma för en människa att tvätta och klä sig om han får göra
det själv är det bätre än om han får hjälp med allt och är klar på fem
minuter.
Det viktiga är dock att kommunen tillåter att ha en så låg nivå på
sina anställda.
Det finns massor av exempel där man sätter studerande 18-22 åringar
på att ta hand om utåtagerande barn utan någon som helst handledning.
Skulle någon lämna sin bil eller ens sin cykel till en som uttalat inte
visste ett skit om vad som skulle göras.
Det är en fråga om resurser.
Det är en fråga för demokratin.
Det handlar om hur vi skall fördela och prioritera.
Kommentera inlägget här:
