leifsjoqvist

Har suttit i drygt en timma och pratat med
kamrat som arbetar i Honduras och Nicaragua.
Han berättade att den Ortega som var med på
Sandinisternas tid är inte dagens.
Bara till retoriken.



Kamraten berättade om vardagen i Tegucigualpa där han bor.
I hans villaområde bevakas varje hus av beväpnade vakter.
Alla husen har stora murar och stängsel, vissa ser ut som
burar på zoo. Ett omvänt apperspektiv.

Ibland ser han grannar som kommer med sex livvakter.
Livvakten är en statussymbol.

Han berättade att en vanlig dag kan innebära att han åker till
ett hotell för att bada eller går till köpcenter för att shoppa.
Mycket annat går inte att göra. Det finns inga offentliga rum
i dessa städer. I liberalismens glada namn är allt privat och
instängt. Det är som en liberal Sovjetstat. Allt är inhängnat
av taggtråd. I Sovjet var det för att ingen skulle slippa ut, här
är det för att slippa släppa in.

Det finns inga offentliga lekplatser.
Mellanamerika i allmänhet och Honduras i synnerhet är exem-
pel på hur själsligt död liberalismen är. Det privata ägandet
skapar murar, våld, alienation och total ytlighet.
TV är definitivt en omöjlighet i ett land utan Public service.

Under sin torftiga resa är min kamrat alltid i kontakt med en
beväpnad vakt.


Staden lever i sotdödens tecken. Klassskilnaderna de största
i världen. Varje dag rapporteras om mord. I Guatemala finns
förslag på att avskeda samtliga i poliskåren för att ha en chans
att få bukt med rättslöshet och korruption.

Var finns hoppet, frågar jag?

På landsbygden, svarar han. Staden är död, korrupt och allmän
öken, likt ett sant liberalt monument.
På den fattiga landsbygden finns människor som vill förändra.
De vill upp ur fattigdom och förtryck.
De kommer att ändra och störta de döda städerna i havet.