leifsjoqvist

Jag har börjat få problem med min identitet.
Under hela min levnad har jag tränat, ibland
mindre och ibland riktigt hårt.

I min egenbild ingår att jag är fysiskt stark.
Jag börjar bli äldre.
Under sommaren hade jag ett ordentligt ryggskott
som gjorde mig partiellt handlingsförlamad. Jag
fick hjälp upp på cykeln för att ta ett exempel.


Så igår fick jag någon slags kramper i bakbenet.
Smärtorna kom en gång i halvtimman.
Det gjorde sömn omöjligt.

Jag jobbade jour inatt och när jag föll i dvala vaknade
jag plötsligt av att benen på sängen gått av. Sängen
vek sig in mot väggen och kilade fast mig. Så jag låg
där och funderade på hur jag skulle komma loss när
den stora krampen satte in. Till slut kom jag loss och
då var jag så förtvivlad av sömlöshet och smärta att
jag funderade på att springa in med huvudet i väggen.

Det kan nämnligen hjälpa.
En smärta kan reducera en annan.
Så idag när jag cyklade hem stannade jag till vid en
björk och kickade  allt vad jag förmådde med skenbenet.
Det gjorde ont!

Så efter alla dagens träningar sitter jag här och funderar
på vad som är jag. Är det verkligen jag om alla styrka rin-
ner ur mig? Sitter jaget i självuppfattningen eller är jaget
mitt förnuft?
Jag vill inte bli en 50-årig bimbo som stöter på 18-åriga
tjejer. Det är en vision av ett klassiskt helvete. Jag vill inte
heller bli lika likgiltig som de flesta 50-åringar tycks vara.
Jag kan inte heller tänka mig att leva som en orkeslös.

Detr är synd om människorna, sa Strindberg.
Jag tycker det är mest synd om mig.