leifsjoqvist

Inatt kollade jag två timmar om Gruvarbetarstrejken.
Lasse Westmans dokumentär från 1970 och reportaget
30 år senare.
Harry Isaksson satt där med sitt skägg.
Senare blev han känd för att cykla genom hela
Sverige på somrarna.

Elof Luspa, den eftertänksamme, vars ögon kunde brinna.
Tio år efter gruvarbetarstrejken bjöd KPML(r) ner Luspa
att tala på Burgården gymnasium. r-arna jobbade ju inte
i facket. De skapade driftceller istället. För övrig vänster
gällde parollen "Gör facket till en kamporganisation". Luspa
talade sävligt och länge. Skrattade publiken drog han samma
skämt fyra gånger till med alltmer ansträngda skratt till följd.
Luspa slutade med att säga: " vad jag lärt är följande....GÖR
FACKET TILL EN KAMPORGANISATION".
Jag skrattade och höll med. Luspa begrep nog inte riktigt var
han var. Det var bara jag och Luspa som hade den synen på
facket i Burgårdens aula. Det blev applåder i osäkerhet.

Vad som hände 1969 var att arbetarna gick i ett av de statliga
företagens flaggskepp. Staten vid denna tid var synonymt med
Socialdemokratin. Dessutom hade Gruvarbetarförbundet med
LO:s goda samvete skrivit avtal med LKAB.
Det var en slags revolution.


Palme var rädd. SAP:S ledning var rädd. De hade ju under efter-
krigstiden spionerat och registrerat vänstern. Så kommer detta
i Kiruna. Vem låg bakom? Fanns det en större plan?

Strejken var både nederlag och seger.
För vissa var återgången till arbetet så svårsmält att det
30 år senare flammar upp till het diskussion på offentlig
plats.
Alla är dock stolta över streken. Det gav arbetarna identitet
och respekt.