leifsjoqvist

Det som slog mig mest i första avsnittet av  Upp till kamp
var att jag glömt vad socialdemokratin faktiskt stod för under
60-talet.
Man var antikommunister och i många fall antidemokrater.

Till skillnad från de borgerliga som bekämpade allt radikalt
i alla legala former så hade ju socialdemokratin en egen hem-
lig säkerhetstjänst just för att bekämpa radikalitet.
IB-affären hade en förlängning.

Detta är ju ändå fortfarande känt för dem som var med
när det begav sig.


Men jag måste erkänna att jag glömt deras kulturkonservatism.
När maoisterna i Sverige ville förbjuda den elektriska rock-
musiken för att den var imperialistisk så var det en produkt
av den storsvenska kultursynen som sossarna ärvt och sedan
vidaregenererat.


Jag minns min far, som är en kopia på fadern i Upp till kamp,
som alltid sa att han hade kämpat för att såna som jag skulle
gå i yrkessskola och skaffa sig ett riktigt jobb. Min far tyckte
också att jag kunde flytta om jag inte kunde visa upp folkhemsk
hyfs och uppträde. Han jublade inte direkt heller över rockmusiken.
Han älskade Carl Jularbo och dansband.


Men Sverige befolkades av en uppsjö folkhemsextemister som slog
ner på allt som gick utanför den folkhemska ramen.
Det var inte bara en kamp mot kapitalet.
Det var också en kamp för hur ett annorlunda samhälle
kunde se ut.
Det annorlunda fick dock ingen form. Ingen  rörelse som kunde
formulera ett program.
Det var ju också en del av tanken- att formen skulle komma
av sig själv och i processen förändras.

Där finns en tråd som lämnades. En tråd att finna igen.