leifsjoqvist

Jag har fotbollsklasser på höstadiet. 7-9 klass.
Det har varit en resa med vissa friktioner. Det blir
inte alltid som man tänkt sig.

I min tankevärld trodde jag att enbart de som har
ett brinnande intresse och talang i paritet med detta
skulle söka. Så blev det inte.

En del söker för att det låter häftigt och de tror att de
skall får göra vad de vill.
Jag fick frågan senast idag om jag tränade några lag.
När jag svarade jakande replikerade den unge adepten:
är du sträng där också.......
Hon hade nämnligen fått lära sig att mina lektioner inte
tillhör de där man gör som man vill. Man gör som jag vill.
Punkt slut.

I vilket fall så har jag några spelare som troligen aldrig spelat
fotboll förut. Jag har känt en viss irritation över detta. Varför sök-
er de sig hit har varit min inre fråga.

Så idag gick en av dessa spelare av planen. Han satte sig och
jag såg att han grät. Som tur fanns en vaktmästare där som pratade
med honom. När det var vattenpaus fick jag tid att prata med spelaren.


Det blev ingen trevlig upplevelse. Jag fick en projektiv knockout. Den unge
spelaren sa inte så mycket, men jag kände ångesten överfalla mitt inre.
Han mådde verkligen skit. Han hostade fram att han var stressad. Jag såg
allt helt tydligt. Stackaren kan knappt träffa bollen och han tränar sida vid
sida med stadslagspelare. Hela tiden har han fått bära sin oförmåga som
ett stigma. Nu orkade han inte längre.
När vi senare skulle sluta med smålagspel så hamnade stackaren med två
andra på hans egen nivå. Jag såg framför mig hur de skulle förlora hela tiden
och öka hans nederlagskänsla. Då inträffade det som ibland bara sker i
fotbollen underbara värld. Laget med de tre vann flera matcher och jag fick
se leenden från dem som jag inte sett tidigare.

Senare denna kväll var jag till skogs med mina hundar. Jag började tänka
på den unge spelaren. Utan förvarning började jag att gråta. Det gick inte att
stoppa. Det bara kom. När jag kunde ta mig samman började jag pussla.
Jag tror jag bar den unga spelarens ångest med mig och att denna ångest
hittade mina gamla knutar som aktiverade egenångest som resulterade i
gråtattack. Jag inbillar mig att dessa tårar skulle ha kommit för 37 år sedan
när jag ratades som 11-åring i ishockey( tränaren tog ut en 16-mannatrupp
och vi var 17 spelare. Han läste upp alla namn utan ett.)

Gråten upphörde. Jag var lättad. Jag fick också en insikt om att aldrig
släppa empatin när jag tränar. Oavsett förmåga skall jag hjälpa även
de som inte är de största talangerna, eller så är det just dem man skall
hjälpa, de största talangerna är ofta så duktiga att de klarar sig själva.