leifsjoqvist

Idag skolade jag in en tjej i ett projekt som
jag håller på med i en grundskola. Det handlar
om att få ungar att röra sig mer, att inspirera
till att röra sig själv. Ge renässanstankar åt
den naiva leken.

Tjejen jag skolade in är mycket vacker. Jag
förstår att detta är en generationsfråga då jag
inte attraheras av denna skönhet .
Men det var spännande att gå med henne en dag.

Ganska snart började jag räkna hur många gånger
någon pratade om att hon var vacker, söt eller snygg.
Hur ofta det visslades, eller hur både flickor och pojkar
stod och bara blängde.
Då jag själv aldrig haft ett utseende som skapat detta
blev det en ny erfarenhet.

Jag blev imponerad över hur hon hanterade det hela.
Det var som om var lite förvånad över uppmärksamheten,
men att hon hade klar distans till det.
Dessa få timmar hann jag ändå förstå att det inte bara
är en fördel med att vara uppseende vacker. Ens hand-
lingar hamnar ju i bakgrunden. Det är bara det yttre som
uppmärksammas. T o m av rektorn vid presentationen
av henne inför kollegiet kom att handla om hennes utseende.


Mitt liv har varit tvärtom. Där är det är alltid jag som varit
tvungen att ta upp frågan om min egen skönhet. Inte
särskilt ofta har det blivit några hearings kring den
frågan.