leifsjoqvist

Kollade en kanonrulle ikväll. En dokumentär The future
is unwritten-Joe Strummer  av Julian Temple.
Strummer var frontfiguren i The Clash det största av de
stora punkrockbanden.

Jag tillhör de snubbar som föddes i slutat av 50-talet som
var för små för Stones och Beatles.
Purple,Zeppelin och Sabbath blev våran grej.
Till Anarchy in the UK ......då jävlar.

Jag köpte debutskivan med The Clash på Bengans.
jag spelade den på högsta volym i barren i rivnings-
bara kåken på Kommendörsgatan. I smyg. Jag visste
inte för säkert om det var politiskt korrekt att gilla The
Clash i Mao-kretsar. Den värsta rockpsykosen hade lagt
sig men hur förhöll man sig til texter som White riot?
Var dom wannabees till National Front?

Ganska snart förstod jag att det var bara att headbanga på.


Plattan var så grymt aggressiv. Jag pumpade tillräckligt med
adrenalin för att kunna rusa in till min knarklangande granne
och be honom fara åt helvete. Jag skulle just till att göra det då
jag hör ett helvetes liv i svalen. Jag hör ett ylande. Sönderslagna
fönster och skrik. En massa skrik. Jag stannade på min sida
dörren.

Det visade sig att en missnöjd kund rusat in till min granne och
knivskurit honom. Min granne som var en reslig herre hade då
tagit den attackerades hund och kastat ut denne genom köksfön-
stret (3:e våning) och sedan kastat ner den missnöjde kunden
för trapporna. Det var punk.

Polisen kom och hämtade min granne.
Jag brassade på med London burning och kände mig fri.