leifsjoqvist

Inatt var jag ute med mina hundar.
Tempelhunden är liten, blind och hund-
korkad. Den enda gång han visar tenden-
ser till vilja korrelerad till en faktiskt verklig-
het är  när det regnar.
Då sätter han ner hela kroppen och vägrar gå.
Jag får dra honom på asfalten. Han ger inte upp.
Ett bevis för att han är hundkorkad är att han inte
ens slutar att envisas när vi vänder och skall gå
hem. Ilskt och tjurigt spänner han fast röven i mar-
ken.


Terje, som är en Springer spaniel, är en helt annan
historia. När han vill ut börjar han att hela tiden vara
i vägen. Jag snublar konstant över honom. Speciala-
ren är när jag är i kylskåpet och han lägger sig bakom
så jag faller styggt.


Hans andededräkt är verdervärdig. Den ger helvetet och
massgravar ett ansikte. När Terje vill ut kommer hans vid-
riga käft ofta nära min näsa.


Så går vi. Han vinner jämt.
När vi är ute så vill han inte gå i koppel. Ofta låter jag honom
gå fritt. Inatt försvann han. När han behagade att åter visa upp
sig sprang han 5-10 meter ifrån mig. Varje gång jag tog ett steg
mot honom ökade han avståndet. Han visste att kopplet var
nära.

I förrgår när vi var ute satt han och sket. 150 meter längre bort
kom en schäfer. Jag sa till Terje att han skulle ha plats. Inte fan
brydde han sig. Så han började att lunka mot schäfern. Han vände
inte vid första tillsägelsen utan först när jag vrålade över hela Backa:
-Jag skall göra kattmat av dig din jävla byracka!!!,
-så vände han.

Jag kopplade honom och han såg skitsur ut.
Vi gick över en gångbro och då såg jag att det stod en grupp människor
nedanför. Busshållplatsen var där jag gick. När jag gått förbi och gått 50
meter ytterligare vände jag mig om och såg att de började att röra sig till
hållplatsen.
De hade skrämts av min uppläxning av Teje. Stora gapiga män är sällan
populära.
Terje såg mycket nöjd ut och gick klanderfitt fot hela vägen hem.

Jag har alltså relation med min hund.
Vi är som ett gammalt par.
Men vi kommunicerar.
Jag har arbetat med människor med psykiska funktionshinder
i närmare trettio år. Många av dem har långt sämre empati än
Terje. De kommunicerar sämre och de förstår sämre.


Terje är alltså som individ mer människa än de.
Det enda kriteriet som kan försvara experiment på djur är att
man är människa om man har det biologiska utseendet som
sådan.
Det har alltså ingenting med förnuft, vilja, empati, kunskap, styrka,
utseende etc etc. Det handlar om att se ut som en biologiskt ska-
pad människa.


En ganska klen måttståck.
Alltså skall man bedriva experiment på djur bör man också
kunna inkludera människor med psykiska funktionshinder i
dessa försök.
Frågan är bara:
Var sätter vi gränsen?
IQ 70?