leifsjoqvist

I förrgår såg jag en tysk film av Mattias Glasner,
Den fria viljan, hette den.

En mycket bra film. Det handlar om Theo Stoer som
under unga år inte klarar av att leva i samhället. Han
misshandlar och våldtar. Han hamnar på instutition
under tio år.

(Kolla in i Aftonbladet vad vi tycker om våldtäkt!)

Vi får följa honom i hans stapplande steg utanför instut-
ionen. Hur han försöker att läsa av koderna som finns
och hur svårt han finner det.
Hans sexualitet skildras brutalt.
Hans sexuella fantasier är ingen matineföreställning.


Han träffar en kvinna som inte heller klarar koderna värst
bra. De stöttar varandra. Taffligt men det går.

Jag kan inte påminna mig en film där man lyckas att
avgränsa det kränkande mot det kärleksfulla. Stoer genom-
för båda. Våldtäkterna är brutala och helt utan sexuell
laddning. Stoer kärlek till sin kvinna motsatsen.

Filmen är lång. 2 timmar och 43 minuter.
Det behövs. Film har en tendens att vara ytlig. Karaktärer
är svår att bygga på kort tid. Här fungerar det. Det är på
något sätt följdriktigt att detta inte kan fungera och slut-
scenerna är brutala men nödvändiga. Trots Stoers vidriga
handlingar kan vi förstå varför det sker.

Vi har alla en Stoer i oss.