leifsjoqvist

I dagens Aftonbladet skriver Jan Myrdal om
den famösa "debatten" i Debatt förra veckan.

Det var då Claes Malmberg , enligt egen utsago,
spelade teater för att få reklam för sig själv.
(Malmbergs kvinna har skrivit sång till invigningen
 av OS i Peking. Malmberg suger sig själv...)
Det var då Janne Josefsson visade upp sig i sin
alltmer McCarthyliknande skrud.


Man kan och skall skoja med Myrdal.
Om att han har rätt liksom han hade rätt 1830, 1848
1905 och framför allt 1989.
Men han räddar Jules Valles till eftervärlden.
Han har livräddat många författarskap under sin tid
som skribent.
Han har också givit ett annat perspektiv, mycket långt
ifrån populister som Malmberg och Josefsson, som
tvingat fram eftertanke.


Han har dock rätt att TV är ett löjes medium.
När döda munkar i Tibet blir "torsdagsunderhållning
med Janne" då är något galet.
Vem blev klokare på minuterna i Debatt?

För över 20 år sedan gav Neil Postman ut "Underhållning
till döds". Redan då menade han att TV bara kan användas
till underhållning. Den seriösa debatten och de viktiga frå-
gorna får behandlas annorstädes.

Noam Chomsky har ju också vetat detta länge och avstår
minutdebatter i  TV. Varför skall man bli till ett alibi för makt-
en? Det är ju knappast männiksor som Myrdal eller Chomsky
som har tolkningsföreträde.

När dessa herrar försvarar Faurisson utifrån Voltaire och den
klassiska preliberala tanken om allas rätt att yttra sig så görs
de till nazianhängare. Så simpelt. Så Josefssonskt.