leifsjoqvist

Läser senaste numret av Ordfront Magasin.
Läser om Dag Klackenbergs resa till Öst-timor
1986.

Tänker på boken Pol Pots leende.
Hur bra den var.
Hur den djuplodade om solidaritetens, socialismens
och rättvisans problem.

Tänker på hur Pol Pot gav vänstern en judaskyss.
Hur Kampuchea var symbolen för vänsterns fall
och som den ännu inte hämtat sig ifrån.

Varför inte bara ta avstånd?
Vår tid har inte plats åt fördjupningar.


Så åter till Klackenberg.
Han reste alltså på Öst-timor.
Han lotsades runt av den indonesiska
ockupationsmakten.
Året var 1986.
25% av Öst-timors befolkning mördades.
Det gör Indonesiens folkmord till det värsta
i historien.

Klackenberg var på resa som svensk tjänsteman.
Från UD.
Han såg ingenting.
Han rapporterade att läget var lugnt.

Varför har aldrig någon begärt avbön från honom
för den passiva hyllningen till ett folkmord?
Varför har inte UD bett Öst-timor om ursäkt?

Varför dyker inte Öst-timor upp när vi  skall prata
om brott mot mänskligheten?

En liten ledtråd:
Indonesiens folkmord skedde med Australien och
USA fulla insyn och stöd. Vattnen runt Öst-timor var
och är strategiskt viktiga.