leifsjoqvist

Ibland arbetar jag med en ung man som
ser sig själv som utvald.
Hans vision är att göra avtryck i historien.

Han vill inte vara pöbel utan vara lite mer.
Han är några och tjugo och alltså i den
ålder då allt är som tydligast och man vet
som bäst.

Förra veckan lanserade han en teori som han
ansåg vara av absolut karaktär. Dess innheåll
var att alla vill göra gott.
Jag fann det mer som åsikt än som axiom,
men den unge mannen var ihärdig och vände
och vred på argumenten. Jag insåg ganska
snart att jag skulle vara tvungen att avbryta
diskussionen för han skulle inte göra det.
För honom var det kamp.

Jag hänvisade då till den tyske filosofen
Hans-Georg Schwarzenbeck. Denne tysk
som hävdade att allt vackert kunde krossas
och skulle krossas om det gav resultat.
Hans-Jurgen var ingen estet utan en sann
pragmatisk praktiker(ej att förväxlas med hans
vapenbroder och kollega vid samma tid Franz
Beckenbauer).
Jag uppmanade den unge mannen att läsa
Schwarzenbeck så kunde vi fortsätta diskussionen
nästa gång.

Han sa att han kände igen namnet.
Jag sa att han inte skulle förväxla Hans-Georg
med Rudi Dutschske som ju blev skjuten.