leifsjoqvist

När jag var 16 år tragglade jag mig igenom
Gulagarkipelagen av Alexander Solchenitsyn.
Boken bestod till hälften av löpande text och till
den andra hälften fotnötter.

Då var det inte tid för slarv.
Jag läste grundligt.
För en maoist var den kristne fundamentalisten
en bundsförvant. Sovjet var ju det stora hotet inte
bara mot världen utan mot socialismen.

Alla som motarbetade Sovjet var därför vänner.


I ett kapitel berättar Solchenitsyn om att lägret han
var i får besök av KGB. Översten håller ett tal som är
mer än allmänt tråkigt men applåderna är som för
ett Nobeltal. Problemet uppstår ganska snart: vem
skall sluta applådera först?
Det kunde vara en fråga om avslutad karriär och en
ny som fånge istället. Sådant hände.

Det är inte svårt att förstå hur sjukt det systemet var
utifrån denna lilla anekdot.


En dag i Ivan Denisovitjs liv läste jag som rebellens
kamp mot överheten inte som en kritik av socialismen.
Det är ju som sådan den kommer att fortleva.

En liknande historia skulle ju idag kunna skrivas från
Guantanamos perspektiv.