leifsjoqvist

På väg till jobbet cyklar jag försiktigt.
December har varit en ond månad
för alla vanecyklister. Ständigt fuktigt
och ständigt hot om blixthalka.

I hörlurarna har jag Göteborgsprogg 70-80.
Jag lyssnar till Afzelius, Dageby, Motvind, En-
samma hjärtan, Love explosion, Dan Berglund.
........................

Jag lyssnar och tänker på min uppväxt.
Jag var vänster liksom dom.
Men jag umgicks inte med dom.
Dom var kultur och karriär.
Jag var.

Nu känns texterna ännu falskare än vad de än
gång var. Det fanns många Göran Skytte. Passio-
nerade kommunister som ville revolution och en
total samhällsomvandling. Hur denna förändring
skulle bli diskuterades inte. Paradis blir lätt illusor-
iska. Pratar man om dem förlorar de sin drömglans.

De flesta blev också som Göran Skytte.
När karriär kunde göras på att skjuta nackskott på
samma ideer man varit med att skapa och arbeta för
var det fullkomligt logiskt att byta kläder och bli lika
blind åt andra hållet.

Nu kan jag höra detta i texterna.
Det låter falskt.

Vad visste de om hur arbetarklassen levde?
R-arnas patetik blev ju mordisk när Stonesgrabbarna
skulle gilla dansband. Arbetarklassen gillar dansband.
När arbetarklassen var rasistisk blev  också r-arna  det.

Underklassen är förtryckt.
Den förtryckte brukar inte visa upp en bättre moral än
de högre klasserna då hon måste göra mer för livets
nödtorft och oftare just dagtinga med viktiga principer.
Arbetarklassen höll en hög moral för att den var orga-
niserad i parti  och folkrörelser. Det var organisationerna
som gav moral inte klassen i sig.

Texterna avslöjar.
Man gillar inte traditioner, supande, de meningslösa
jobben, de meningslösa liven.
Arbetarklassen var inte alls spännande.

Den var.