leifsjoqvist

På 80-talet läste jag Hundra år av ensamhet och
sedan Patriarkens höst av Gabriel Garcia Marquez.
Två böcker som gav Latinamerika världens röst för
några decennier. Realismen fick  nya dimensioner
med latinamerikansk magi.

Så flera år senare korsades min väg av Kärlek i
kolerans tid. Det var en besvikelse och troligen
orsakad av min förväntan att jag skulle läsa fly-
tande guld.


Filmen såg jag inatt. Den har i huvudsak blivit slaktad
av alla. Det förstår jag inte. Kanske har det med ålder
att göra. Filmer som skildrar åldrig kärlek brukar van-
ligen bli slaktade och ansedda som ointressanta. En
av döttrarna i filmen uttrycker ju att kärlek mellan män-
niksor över 60 är obscent.

Det som grep mig, förutom Javier Bardems totala ge-
staltning och hans figurs närmast mekaniska nedläggande
av 672 kvinnor genom åren, var den inledande historien där
de två älskar varandra på avstånd under ett år och bara vän-
tar på att få träffas igen och då gifta sig och när de gör det
så backar kvinnan i den stunden de möts.Verkligheten höll
inte för drömmens löften. I samma ögonblick som illusionen
kunde bli sann brast den.


Jag kan gott tänka att jag kände igen det och att just detta
gjorde min filmupplevelse så mycket starkare.  Bardems
figur ger dock aldrig upp. Han väntar på sin kvinna i 51 år
4 månader och 6 dagar innan det är dags för honom att få
sin kvinna. Jag hade en snarlik upplevelse med Mette från
Herfolge 1980. Jag älskade henne på avstånd och när vi
möttes i Danmark så blommade det ut på allvar och vi lovade
att synas snart igen. Det gjorde vi två veckor senare och då dog
allt på tågstationen. Märkligt. Det kunde inte bli någon epilog
då Mette sköts till döds 1986.