leifsjoqvist

Igår såg jag Vajnas Children of glory.
En film om upproret i Ungern 1956.
Det handlar om hur en del av kommunistpartiet
under Nagy försöker att bryta sig ur det
sovjetiska imperiet.
Det handlar också om det känsla av
möjligheter som förkroppsligades av
de polska studenterna som börjar organsiera
sig i norr.


Det är spännande och välgjort. Jag hade dock velat
haft en mer ingående skildring av spelat bakom
kulisserna och om alla ideer som var i omlopp
framför traditionella krigsscener .
Det fanns en tid mellan 45 och 56 där den fri-
hetliga socialismen försökte hitta nya former i
kamp mot stelbent stalinism och uttjänad kolonial
kapitalism.

Det utmynnade i arbetarupproren i DDR om vilket
man kan läsa i Stefan Heyms grymma roman Fem
dagar i juni.
Man kan se Wazdas Maratonmannen och Järnmannen
i samma syfte om de polska försöken.

En parallell handling till upproren i Ungern är skildringen
av det ungerska vattenpololandslaget. Aldrig har vattenpolo
spelats med blod som i OS i Melbourna 1956. Bokstavligt!


När jag ser bilderna av ett kämpande vattenpololandslag så
erinrar jag mig ett av mina egna första politiska minnen. Det
var hockey-VM 1969 i Stockholm. Sovjet ockuperade Tjecko-
sovakien augusti 1968. Hocky-VM flyttades därför från Prag
till Stockholm. Sovjet var favoriter till guldet 1969. Men de två
matcherna mot tjeckerna anförda av Jan Suchy och Vladimir
Dzurilla slutade i förluster. I Prag stormades gatorna och folk
var vilda av glädje. Dock förlorade tjeckerna sina två matcher
mot Sverige vilket gjorde att alla tre nationerna hamnade på
16 poäng. Alla hade 8 segrar och två förluster. Sovjet vann på
bättre målskillnad. Sverige 2.A och Tjeckerna 3:a.