leifsjoqvist

Under 70-talet fanns det ett utbrett hot
mot yttrandefriheten. Inte minst från en
samlad överhet. Från SAP till Moderaterna
var man överens om att avlyssna vänstern
och att använda yrkesförbud i hemlighet.

Vad värre var att man försökte inskränka
yttrandefriheten som det svenska folket
tillkämpat sig under decenniers kamp.

De som stod längst fram på barrikaderna då
var maoisterna.
De som sket i allt vad demokrati och yttrande-
frihet var i Albanien eller Kina var närmast ytt-
randefrihetstalibaner i Sverige.

Maoisterna krävde ett närmast absolut regel-
verk för yttrandefriheten. Till skillnad från dagens
slafsvänster som vill lagstadga mot diverse otrev-
ligheter utifrån deras åsikt och vägrar begripa att
med den politiken kommer annat att förbjudas
från motsatt politiskt håll.

Den värsta "radikalismen" idag finns ju i en tidning
som Arena vilka ägnar ena hälften åt sitt tänkande
att göra alla till transor eller operera alla tvärtom,
andra hälften går åt till att jaga vänster. Det är ingen
tillfällighet att nuvarande chefredaktör går till storms
mot 68-orna. Hon vill ju lagstifta mot allt. En liten
mellanskiktsfjolla siktande mot ministerplats i kom-
mande socialdemokratisk regering ( eller åtminstone
få koka kaffe år tanterna).

Yttrandefriheten måste skyddas.
Till varje pris.
Vi måste tillåta nazister, homofober och annan skit
att skriva och publicera.
De kan bemötas lättare i det öppna än i
katakomberna.

Vi behöver en ny vänster som kan ta kamp för de självklara
basala rättigheterna. De demokratiska fri- och rättigheterna.
Inskränkningar i dessa gynnar alltid makten till slut.
Den nya vänstern slipper också att försvara förtryck i
"broderländer" utan kan agera utan ryggsäck men med
kalsongerna på och med klassmedvetenhet.