leifsjoqvist

Denna frdagkväll såg jag ett program
med Ariel Dorfman.
Ett mycket välanpassat reportage om
en vår tids intressantaste kulturskapare.

Dorfman upplevde Chile 1973.
New York 2001.
Bägge inträffade den 11 september.
(F ö samma dag som jag är född vilket
  inte omnämndes)

Hela hans liv ligger mellan dessa två händelser.
Han ser mängder av likheter.
Han ser beröringspunkter som pekar på ett bättre
samhälle.

En amerikafet chilenska med polenhoraoutfit
står och skriker över att Pinochet har dött. Hon
menar att Pinochet var den störste.

Dorfman ser på henne med avsmak men går
sedan fram till henne och hennes fascistpolare
och säger att han förstår deras smärta. Han säger
att det var likadan smärta som han upplevde när
Allende mördades. Han är artig och lågmäld.
Fascisthopen tystnar. De ser villrådiga ut.
Någon har brutit ett mönster.

Hur många var vi som delade Dorfmans tankar
denna kväll genom televison?
10000?

Samtidigt satt några miljoner och kollade hjärndöda
kändisar dansa och betygsättas i två timmar.
Några miljoner lät sig tramsas med Oldsberg och
Hellberg ( som en tanke om alltings uppgivenhet var
Sven Wollter med i programmet).

Herregud!