leifsjoqvist

För ungefär tio år sedan hade jag fortfarande
en tanke om att  jag faktiskt kunde sjunga gan-
ska bra.

Jag tänkte på det idag när jag lyssnade till "din
längtans blå anemoner"  Rolf Wikströms emi-
nenta tolknings av Nils Ferlins dikter. Den sorg
han uttrycker i En valsmelodi är utan jämförelse.

I vilket fall, då för tio år sedan ansåg jag att jag
kunde tolka Ferlin som Wikström. Jag sjöng "En
valsmelodi" i bilen. Högt.
Mitt resesällskap var inte lika imponerad. Han var
intellektuellt och psykiskt funktionshindrad. Det
enda som gjorde honom kontaktbar var musik. Han
älskade när folk spelade piano eller gitarr för honom.


Min sång var något annat.
Han fick ett totalt vredesutbrott och kastade sig över
mig. Han bet, rev och sparkade. Det kändes som om
han ville tysta mig för evigt. Jag fick stopp på bilen och
fick  bort  mannen från mig. Jag fäste honom sedan med
dubbla säkerhetsbälten diagonalt bakom mig. Jag lov-
ade honom att aldrig mer sjunga.

Jag har hållit det löftet.

Ty jag är ganska mager om bena
tillika om armar och hals.............,
känns inte heller helt adekvat att sjunga.