leifsjoqvist

Min son berättar att en väninna till honom
berättat om en väninna tille henne:

Hon hade en boaorm som hon var mycket fäst vid.
Ormen låg jämte henne på nätterna och var alltid
i närheten.
Så en dag slutade ormen att äta.
Kvinnan blev orolig.
Det hela fortsatte och ormen åt fortfarande inte.

Så några dagar senare såg kvinnan hur ormen
låg raklång jämte henne.
Till synes livlös.
Det var den inte.
Hon ringde till affären där hon köpt ormen.
Mannen i telefonen sa direkt:
"Gå genast därifrån".
"Varför?", frågade kvinnan.
"När ormar sträcker ut så mäter de offret de har
 tänk att ta nästa gång".
Hua.


Detta är en av många vandringsmyter.
Alltså de om mannen som vaknar på morgonen
och ser på badrumsspegeln att hans one-night-
stand har skrivit med läppstift: Välkommen till AIDS-
klubben!

Det finns massor av dessa myter.
Frågan är om det spelar någon roll om de är myter?
Spelar det någon roll om det vi berättar är sant eller inte?
Är inte en god berättelse gott nog?

Myten kan avslöjas nästan direkt.
Om det är en vän till en vän är det med största
sannolikhet en myt som är klar eller under bildning.