leifsjoqvist

För 32 år sedan tog jag ett sabbatsår från
gymnasiet. Jag jobbade på flera ställen med
det som kom att prägla mitt liv var tiden på
Beckers Ackustik.

Nio månader där gjorde att jag angav ett heligt
löfte att hellre välja döden framför ett industrijobb
och då i synnerhet 2-skift eller 3-skift.

Vid den tiden fanns en omfattande arbetarromantik
men jag höll med Folke Fridell som skrev om ski-
ten som den var.

Dock fanns på denna arbetsplats de mest besynnerliga
människor. Det var flertalet efterblivna, alkoholister, ett gäng
turkar, en opersångare som ofta sjöng vid stansen.
Jag minns dock en litteraturvetare som jag glömt namnet
på men som var en lysande pedagog.

Han pratade om Gunther Grass och då Blecktrumman som
gjorde mig vansinnigt nyfiken. Men det som hände var samma
sak som när jag skulle läsa  Samuel Beckett. Det var mycket
roligare att höra den unge mannens tolkningar och referat än
att läsa. Jag var helt tagen av hans berättelse om Molloy och
blev grymt besviken när jag läste boken.


En 18-åring var ju också tvungen att läsa Finnigans wake efter
samtal, då det berättades att ingen hade begripit  vad boken
handlade om utom en irländsk bonde som i tidig ålder fått en
stor sten i huvudet och räknades som en stolle.

Jag fick höra hans tolkning av Werner Herzogs "Hjärta av glas"
och då förstod jag inte mycket av vad metaforer och psykoanalys
var, men jag minns att jag var chockad över hur kass filmen var
när jag såg den.

Vi behöver dessa vardagens pedagoger. De som älskar sin litteratur
och film. Vi behöver deras berättelser. Idag mer än någonsin. Idag
när ytan tagit bort djupet, analysen och snart tanken i det vardagliga.

För några år sedan läste jag om en ung pojke som tittat så
mycket på TV att han förlorat sitt djupseende. Han kunde inte
längre gå i trappor. Läs det som en metafor över samtiden.