leifsjoqvist

En av de viktigaste böcker jag läst är Harald
Ofstads "Vårt förakt för svaghet". Jag tror det
var den som fick mig att börja inom långvården
och sedan omsorgerna.

För vem kan vara mer svag och sämst utrustad
att klara av vårt moderna informationsamhälle än
senilt dementa eller människor med psykiska och
intellektuella funktionshinder.

Genom åren har jag ofta stött på en oförståelse
hos människor när jag berättar vad jag arbetar med.
Inte sällan brukar det sägas: vad skall de leva för, de
vore bättre om de fick dö.......

Jag berättar då om en man som tillbringat de senaste
åren att vara lycklig. När han bara blev accepterad utan
att förföljas av fascistoida omsorgskärringar så blev han
lycklig. Han ser lycka i att få ett block att rita, att leta upp
och prata med sniglar, att äta, att se på text-tv, att få pres-
enter (vad det än månde vara. Han skrattar ofta och gör
andra glada.


Det är lätt att tycka om honom.

Det finns en helt annan kategori som är svårare.
De irrationella. De som skadar sig själva. De som
dricker klorid. De som slår sönder allt i sin omgivning.

De som agerar utan vår vedertagna rationalitet.
De förbryllar och sätter fingret på mina ömma punkter.
Jag förstår inte.

Jag kan då välja mellan att försöka att byta perspektiv och
där förstå, eller jag kan ta avstånd och säga att det är obegripligt.
I det senare fallet blir det naturligtvis omöjligt att behålla respekten.

Respekten för människan.
Respekten för olikheter.
Respekten för den Andre.
Respekt för det som andra kallar svaghet
(men som nästan alltid är olikhet).