leifsjoqvist

De senaste dagarna har några fotografer
åkt på stryk upp i Bergsjön. Medias repre-
sentanter är inte sena att ge detta stor upp-
märksamhet.

Genast så målas bilden upp av amerikagetto
där småkungar styr och misshandlar jornal-
ister.

Om ett vitt brödrapar blivit skjutna i Hovås och
en vit man attackerat ditresta fotografer hade
man pratat om chockreaktioner och postrau-
matiska tilstånd. Man hade haft sympatier och
förståelse för bägge parter och pratat om olyck-
liga omständigheter.

Men icke nu.
Här har vi förort, blattar och kriminella gäng.
Här bygger vi rädslans murar.

I Studio Ett försöker en invandrarkvinna att föra
just detta på tal. Det är ingen som lyssnar. Hon
finns bara med som alibi. Budskapet är redan
bestämt.

Förra året gnällde jag på GP om deras svartsyn
av Backa. De skickade två att göra en artikel. Jag
pratade om min förening i allmänhet och ett av mina
lag i synnerhet. Pojkar födda 96 med 18 olika etniska
bakgrunder vilket fungerade alldeles utmärkt. Jag
ville visa motbilder. Jag tror nämnligen att det har en
positiv effekt att visa upp unga i glädje och med ett
mål och som också är duktiga.


Det blev ingen artikel.
Istället ett dubbeluppslag om den ökande ungdoms-
kriminaliteten.

Fotografer och journalister gnäller över att de får svårare
att utföra sina arbeten då de hotas. Jag finner hoten för-
ståliga. Vad jag inte förstår är att polis, vaktbolag, ambulans
och politiker inte begriper varför just dessa grupper hotas.
Problemet är inte de unga som hotar.
Problemet är det samhälle som verkar skita i de unga
som hotar.