leifsjoqvist

Göran Skytte kan få ge kläder åt
de kristna som är arga på ateister
för att dessa inte tar emot Jesus
kärlek.

Jag är ateist.
Jag är inte arg på kristna eller andra
religiösa. Tvärtom. Jag tycker synd om
dem. Religiösa människor är de som
inte vågar att möta den yttersta domen
med öppna ögon och sinnen.

De religiösa vågar inte möte tanken på
den stora tomheten. Vid döden inträffar
den eviga reduktionen. Hur jag än vrider
och vänder på rummet kommer jag aldrig
tillbaka. Jag blir ett absolut ingenting. Jag
kommer aldrig tillbaka. Tiden kommer att
fortsätta men mitt mörker är evigt.


Det är tungt att tänka.
Men nödvändigt.
I ett dylikt perspektiv blir livet som det är
värdefullt. Man kan inte slarva bort det med att
döda och lemlästa folk för den ena eller
den andra guden.
Tväremot de religiösa etikerna så är tanken på
paradiset och livet efter detta det som föder
massmord, våldtäkter och allsköns brott.

Utan paradiset är livssekvensen kort och dyrbar.
Varför skulle jag slarva bort den med att plåga andra?

Göran Skytte berättar själv i radio hur han flytt den
stora frågan. Han gick under lång tid i psykoterapi
men det var först Jesus som kunde ge honom lugn.



Vi har sjävfallet ett val här:
-Vi kan se existensen som den är med den oundviklige
 döden som granne och lära oss leva våra korta liv uti-
 från det. Vad vill du bli ihågkommen som. En som ägde
 hus, företag och var rik eller en som föröskte göra goda
 gärningar och hjälpte sina medmänniskor?
-Vi kan fega ur och leva på illusionen om det eviga livet.
 Vi slipper då ta tag i våra liv och kan babbla om den stora
 Guden och den stora nåden. Det är inget liv. Det är burkanins
 val.