leifsjoqvist

Påskpromenad. Kallt. Frusen mark.
Fundering under promenad:
Jag anser att livet inte har en mening.
Om så är fallet varför dödar jag då inte
kollega X, vilken är en pina för hela den
stora mänskligheten.

Kollega X är totalt befriad från empati.
Han plågar sin omgivning med sitt
enkla vara.

Så världen skulle vara en bättre plats om han
bara försvann.
Om nu livet inte har en mening vad är det då
som hindrar mig?

Moral?
Nej, det är det inte. Tvärtom tycker jag att det skulle
vara en moralisk välgärning att ta kollega X ur daga.
Många skulle få ett bättre liv om han försvann.

Samvetet?
Nej, inte det heller.

Endast lagen hindrar mig.
Varför skulle jag sitta 10-12 år i fängelse och
slösa bort mitt liv för kollega X ?

Så mycket skada gör han inte. Han har inte
direkt fysiskt misshandlat någon. Veterligen
har ingen dött i samband med hans psykiska
terror. Trots hans avskyvärda feghet vilket inne-
bär att han håller sig väl med de starka och terro-
riserar de svaga.

Det är dock en stor intressant fråga.
Om livet inte har en mening varför håller då
så många på att sträva efter att leva tråkigt
och slitsamt?
Varför njuter så få?
Och visst är det så att njutningen avtar om den
inte kan ställas mot sin motsats.
Vi kan inte ha roligt om vi inte har tråkigt någon
gång.

Finns det en styrka i våra gener som driver oss att
leva riktigt för att inte skada vår art? Finns det koder
för ett dylikt liv?

Promenerade i raskt tempo.
Min tjocka kropp blev svettig.