leifsjoqvist

Alltsedan jag började inom omsorgerna har jag
förespråkat ett psykodynamiskt perspektiv. Det
bygger alltså på tolkningar av beteenden och att
miljö och bemötande betyder lika mycket som själva
det biologiska handikappet.

Ångest, oro och panikkäsnlor är inget man befrias
från bara för att man har ett handikap. Människor
med psykiska funktionshinder behöver också hjälp
för att frigöras från neuroser eller psykotiska tillstånd.

Språket går att använda, men det viktigaste av allt är
tydlighet och trygghet.

Under senare år har behaviourismens biologiska enfald
hittat tillbaka. Inbland kallad beteendeterapi och ibland
kbt, ibalnd en kombination.

Det handlar om lust och olust.
Det handlar om genetisk nedärvda tillstånd som
bara kan tvingas bort genom belöning och bestraffning
och alltid i kombination med tung medicinering.

Det usla 70-talet med pratet om kalla mödrar som skapade
autistiska barn har vänts till sin totala motsats.

Kvar finns bara en outbildad arbetskraft som skall utföra luddiga
order från en nästan lika okunnig ledning.

Det är som om den somtiska vården under ett decennium
skulle säga:
benbrott skall icke behandlas det löser sig själv,
för att sedan säga vi gipsar bägge benen så det
blir lika för att sedan när inget visar sig fungera
genomför en amputation.


Det privata eländet har också släppt fram massa charlataner.
Omsorgerna har av hävd haft massa mystiska stiftelser med
märkliga ideer och statliga instutioner har en mörk historia.

Idag finns dock bara att denna typ av verkssamhet skall drivas
under strikt uppsikt av kontrollinstutuioner. Vi pratar om indi-
vider som alltid kommer att ha svårt att föra egen talan.