leifsjoqvist

För några veckor sedan presenterades en undersökning
från sociologiska instutitionen i Göteborg som visar att
ju mindre ägodelar du har ju mindre stress känner du i
livet, ju mindre energitjuvar och källor till oro.

Högerns retorik de senaste decennierna har ju varit att
skjuta in sig på att staten är ett stort ont, oavsett om högern
själva sköter denna stat eller inte.
Propagandan säger att staten "köper" sina medborgare
med bidrag.


Staten är vi!
Staten väljs!
Staten kan påverkas!

Vidare brukar tokhögern säga att alla med pengar på banken
blir lyckligare människor. De säger dock aldrig att människor
med en medelinkomst under 250000 per år borde få högre lön.
Tvärtom anses lägre lön vara bra för konkurrenskraften.
Nej, det är skatterna som skall sänkas. Konsekvens?

Med flera privata inslag i det som förr var det offentliga blir
det tydligt att de utan resurser får sämre skola, vård och allmän
omsorg. Tandläkare skall vi inte ens prata om.

Sänkta skatter ökar skillnaderna i klasssamhället.
Naturligtvis vill ingen då prata om att det ens finns klasser.

Men vad är det egentligen som binder folk och skapar dålig
livskvalite?

Jo, osäkerhet och svag kontroll av sitt liv. Vanligen kallat alienation.
Man bildar familj. Skaffar hus och stora lån. Får barn måste ha bil.
Lånen måste återbetals. Rätorna svider. Tankarna går till att klara
den privata ekonomin. Stress.

Det är inte staten i första hand som skapar dåliga liv.
Det är kapitalet.
Det är bankerna som är spindeln i nätet som med sina räntor
vilka går till att berika redan rika vilket i sig är tusen gånger värre
än staten och skatterna.

Det är kapitalet som sätter gränser. Dess demarkationslinjer går
parallellt med klasserna gränser.
Varför bekämpas fackföreningarna?
Varför bekämpas staten i tanken kollektivt?
Varför detta idisslande om det individuella ( när tokhögern
är det mest tydliga exemplet på ett liktänkande kollektiv)?