2008-05-11
23:59:55
1968
1968 var jag tio år. Tre år senare började ett
politiskt medvetande att vakna. Det var ingen
rak utveckling. Många av oss som blev röda
bar märken med "Stoppa vänsterextremismen"
och "Demokratisk Allians" innan myntet föll ner.
Det var alltså inte frågan om styrning. Vi var nog
en av de friaste åldrarna någonsin. Kanske den
friaste som någonsin kommer att finnas. Det var
innan TV:s massiva utbud och det var innan Inter-
net och datorer.
Våra föräldrar hade noll koll. De visste inget om hasch
eller boffa. Mofinbas, LSD eller amfetamin tillhörde
inte heller deras kompetensområde.
Därför valde vi.
Därför hamnade vi åt höger och åt vänster och några
få mittemellan. Nästan ingen gjorde dock som dagens
liberaler, alltså valde såsom mor och far vill, man måste
ju tänka på studierna och karriären.
Denna brist på styrning gjorde också att vi kunde dra in
hela mytbilden av Mao,Stalin eller Hodja.
Det var det mindre goda.
Men det viktiga var varför vi ville vara politiskt aktiva:
-Vi ville ha ekonomisk och social rättvisa.
-Vi ville ha en verklig politisk frihet
-Vi ville ha en varaktig fred och ansåg att den bara kunde
skapas med imperiernas fall, alltså med kamp.
-Vi ville solidaritet med alla folk som stred för sin frihet mot
inhemska förtryckare och imperier ( ofta var ju det samma sak)
-Vi ville lära. Vi ville ha en skola och ett liv där kuinskapen inte
bara var en vara utan ett sätt att leva och umgås.
-Vi ville utveckla folkrörelserna. Vi ville aktivera facket och hyresgäst-
föreningen.
Jag kan idag se att Mao,Stalin och Hodja var fiender mer än ledare
för vår sak. Men hur skulle vi kunna veta? Vem visste då?
Skulle vi lita på människor som hyllade kolonialism och imperialism?
Skulle vi lita på folk som ansåg att massmördande av vietnameser var
en kamp för Vietnam och demokrati?
Skulle vi lita på de som hyllade USA som fällde mer bomber över Kampu-
chea än vad de gjorde under hela Andra Världskriget och dödade över en
miljon kampucheaner ( var tog de vägen i bodycountandet? )in the name
of democrazy and freedom?
De ideal jag hade då har jag inte behövt revidera i mitt liv.
Alla människors frihet-hela världens fred är fortfarande långt
borta.
Jag är glad över att jag inte blev kader i någon av de s k socialistiska
länderna. Jag hade garanterat hamnat i fängelse. Men bara för att de för-
sök som gjorts misslyckats är inte det ett argument för att återgå till en
inhuman och historiskt sett överspelad ideologi som liberalismen.
Precis som 1968 behövs tänkas nytt.
Med de möjligheter vi idag har till kommunikation
finner jag det märkligt att de folkliga motståndet
ändå är så relativt svagt och det är skamligt att de
intellektuella inte tar ansvar utan sitter och grupprunkar.
politiskt medvetande att vakna. Det var ingen
rak utveckling. Många av oss som blev röda
bar märken med "Stoppa vänsterextremismen"
och "Demokratisk Allians" innan myntet föll ner.
Det var alltså inte frågan om styrning. Vi var nog
en av de friaste åldrarna någonsin. Kanske den
friaste som någonsin kommer att finnas. Det var
innan TV:s massiva utbud och det var innan Inter-
net och datorer.
Våra föräldrar hade noll koll. De visste inget om hasch
eller boffa. Mofinbas, LSD eller amfetamin tillhörde
inte heller deras kompetensområde.
Därför valde vi.
Därför hamnade vi åt höger och åt vänster och några
få mittemellan. Nästan ingen gjorde dock som dagens
liberaler, alltså valde såsom mor och far vill, man måste
ju tänka på studierna och karriären.
Denna brist på styrning gjorde också att vi kunde dra in
hela mytbilden av Mao,Stalin eller Hodja.
Det var det mindre goda.
Men det viktiga var varför vi ville vara politiskt aktiva:
-Vi ville ha ekonomisk och social rättvisa.
-Vi ville ha en verklig politisk frihet
-Vi ville ha en varaktig fred och ansåg att den bara kunde
skapas med imperiernas fall, alltså med kamp.
-Vi ville solidaritet med alla folk som stred för sin frihet mot
inhemska förtryckare och imperier ( ofta var ju det samma sak)
-Vi ville lära. Vi ville ha en skola och ett liv där kuinskapen inte
bara var en vara utan ett sätt att leva och umgås.
-Vi ville utveckla folkrörelserna. Vi ville aktivera facket och hyresgäst-
föreningen.
Jag kan idag se att Mao,Stalin och Hodja var fiender mer än ledare
för vår sak. Men hur skulle vi kunna veta? Vem visste då?
Skulle vi lita på människor som hyllade kolonialism och imperialism?
Skulle vi lita på folk som ansåg att massmördande av vietnameser var
en kamp för Vietnam och demokrati?
Skulle vi lita på de som hyllade USA som fällde mer bomber över Kampu-
chea än vad de gjorde under hela Andra Världskriget och dödade över en
miljon kampucheaner ( var tog de vägen i bodycountandet? )in the name
of democrazy and freedom?
De ideal jag hade då har jag inte behövt revidera i mitt liv.
Alla människors frihet-hela världens fred är fortfarande långt
borta.
Jag är glad över att jag inte blev kader i någon av de s k socialistiska
länderna. Jag hade garanterat hamnat i fängelse. Men bara för att de för-
sök som gjorts misslyckats är inte det ett argument för att återgå till en
inhuman och historiskt sett överspelad ideologi som liberalismen.
Precis som 1968 behövs tänkas nytt.
Med de möjligheter vi idag har till kommunikation
finner jag det märkligt att de folkliga motståndet
ändå är så relativt svagt och det är skamligt att de
intellektuella inte tar ansvar utan sitter och grupprunkar.
Kommentera inlägget här:
