leifsjoqvist

Jag har arbetat inom vård och omsorg i
drygt trettio år. Jag har arbetat inom psykiatri,
äldrevård, psykosvård, autism och mycket
annat.

Jag har stött på tusentals människor som
som arbetar inom dessa yrken och, tyvärr,
är jag inte lika benägen som många andra
att hålla med om att det generellt sett görs
ett gott arbete.

Långvården på Lillhagen var ju strukturellt
sett en orgie i misshandel. När jag började där
1978 kom jag till en vadelning där männiksor
låg på salar med 8 bäddar. Alltså logement.
Hälften var lobotomerade och det syntes tyd-
ligt i deras pannor. Ärren var inte vackra. De var
alla utsatt för tung medicinering.

Några av patienterna på Avd 5C hade varit där
sedan Lillhagen startade 1933.
45 år hade de gått på en avdelning med ett
gemensamt allrum och ett litet rökrum. Flera
hade inte frigång och dagliga promenader var
det inte tal och nästan aldrig utflykter. Jag miss-
tänker att den mutistiske Alexis inte hade lämnat
avdelningen på 45 år.

På Lillhagen var det fullt av Mussoliniwannabees.
Sådana som i missnöje över sina egna misslyck-
ade liv tog ut sin ångest på försvarslösa patienter.
Men det var inte det värsta.
Strukturen var värst.
Den militära hierarkin.

Få fick tillträde till expeditionen och ännu färre fick ens
titta i det allra heligaste, medicinrummet. Det var där
man delade ut piller och droppar. Dess enda egentliga
syfte var att döva, att skapa lugn och ro, vilket innebar
att patienterna sov 20 timmar per dygn.

Patienterna var inte människor. Det var ting. De var
nummer. Man skulle inte bli personlig. Det var därför
man utan protester kunde lobotomera, ela, lägga i
bälte, misshandla, håna, duscha fem gamla nakna
samtidigt på löpande band efter att man först på gem-
ensam sal givit dem lavemang som de sedan släppt
på papperslakan.

Denna struktur lever kvar.
Där den slås sönder är där utbildning och engagemang
och människor med en stark  humanism förklarat krig
mot strukturen.
Fortfarande finns dock en övertro på psykofarmaka och här
finns också en ekonomisk koppling.

Vi får en värdig vård den dag vi gemensamt säger att det
viktigaste för att vi skall anses vara humana är när vi sätt-
er vård och skötsel av de som inte klarar sig själva före
döda ting som exempelvis hus och bil.

Vi kan lämna lilla mamma till outbildad personal, men vi
lämnar fan inte bilen till ett gäng på en bilverkstad som
inget vet om bilar och vi nalitar inte hantverkare som inte
ser skillnad på en spik och en skruv.