leifsjoqvist

Igår låg jag i soffan och kände mig apatisk.
Jag ville inte titta på TV och inte se film som
går in i ena ögat och försvinner i den stora
tomheten.

Jag hittade Strozek av Werner Herzog. Herzog
är en favorit. Hans filmer egensinniga och alltid
kvar i hjärnan. De har ett inbyggt motstånd som
gör att man måste anstränga sig. Det är ett hant-
verk att skåda in i hans värld.

De första filmerna jag såg var Aguirre-der zorn gottes
och så Kasper Hauser. I den senare spelas huvudrollen
av samma person som i Strozek nämnligen Bruno S.

Denne Bruno S är son till en prostituerad och misshandlades

systematisk under sin uppväxt vilket har gjort mentalvården
till hans andra hem. Herzog har berättat att det var stora på-
frestningar att göra film med denne man. Vissa tagningar var
tvunget att förskjutas för Bruno S behövde stå och skrika ett
par timmar.

Problem med skådespelare är ju något som Herzog väljer.
Hans livslånga bekantaskap med Klaus Kinski höll ju på
att driva dem båda i för tidig död. Även Kinski hade ju problem
med sin mentala hälsa.


I filmen Grizzly  får vi ju följa Timothy Treadwell som inte klarar
att leva med människor utan föredrar att leva med grizzlybjörnar,
vilket också ändade hans liv.

När Herzog på 80-talet fick besked om att en vän var sjuk i Paris
valde han att gå från Berlin till Paris vilket han skildrat i en bok.

Strozek är en liten roadmovie om några udda existenser i Berlin
som ser USA som en möjlighet i mitten av 70-talet att komma
ur sin sociala misär. Alla begriper att det är en flykt från något
till något likadant. Herzogs bilder ger en närmast skräckfilms-
känsla om läget i det stora landet i USA. De långa sekvenserna
med den dansande hönan i buren kommer för alltid att ställa
frågor i mitt inre.