leifsjoqvist

På morgonen dagen efter branden började
jag förstå vidden av det hela. Det tog tid. 1998
var inte Internet vad det är idag. Jag hade en
Mac Classic som idag har antikvärde i full jäm
förelse med Facits räknemaskin.

Mina barn var säkrade. De var hemma. Barnens
kusin däremot som ofta var hos oss tog ett tag
innan jag fick tag i.

Fler rapporter kom och nu började också offren
komma närmare. Vi hade börjat kolla spelarna
i Backa IF och fann att flera juniorer var borta och
en spelare i mitt lag saknades.


Då några var så svårt brända att de inte gick att
indentifiera så var osäkerheten stor.
Vi fick reda på att spelaren i mitt lag var svårt
bränd och var förd till Uppsala. Jag ringde till
hans mor och bad henne hälsa och att höra
av sig om det fanns något vi kunde göra.

Två av våra juniorer var döda.
Mats Pilhem, idag ordförande för Göteborgs
V-partister gjorde ett jättejobb. Han samlade
ihop alla och stöttade dem med allt han hade.

Vi skulle ha kalas för min dotter och hennes komp-
isar. Jag kunde inte vara med på det.
Det kom bara mer rapporter om vilket helvete det
varit inne i lokalen.

Några dagar senare när röken skingrats började
irritationen. Alla "hjältar" som fick uttala sig. Media
tog till sig alla. Om "hjältarnas" antal stämt så var
det 20000 personer i lokalen. Många fick äta upp
sin gamighet att lyfta sig själv på nybrända barns
kroppar.

Sedan kom ett rykte i sving att det var nazister som
startat branden. Jag minns att jag kände att om det
var sant skulle Göteborg fortsätta brinna.

Det visade sig vara kriminella blattar som tuttat på.
Så mycket för solidariteten invandrare emellan. Man
kan lära sig något på detta:
Kriminella är små människor som i första hand tän-
ker på sig själva och som hämnas varje oförrrätt,
inbillad eller sann, med huvudlös hämnd.


Man kan också lära sig att vi är individer i första hand,
blattar och svenskar i andra.
Det är hur jag lever som räknas.
Det är mina handlingar som skall synas inte min hudfärg
eller ursprung.

Ytterligare oroande var ju att flera tycktes känt till de som
eldade på men som inte sa något. Så lågt var och är  förtroendet
för rättsväsendet.

Ändå knöts band efter den natten.
Många begrep att sorgen är rasfri, den
drabbar oss alla utan urskiljning.

Tyvärr tynar minnet bort.
Göteborg är en av Sveriges mest segregerade städer.
Ungdomen har fortfarande inga vettiga ställen att vara på.
Torgen och bestämda platser samlar gäng vilka snart
löst organiserade gör brott.
Åter har man fester och dans i lokaler som liknar brandens.