leifsjoqvist

Inatt läste jag epilogen till Håkan Arvidssons
Vi som visste allt.
Boken handlar om hans tid i vänster från -65 till-80.

Han gick från allmänvänster till att bli maoist för
att vandra in i Zenitgruppen innan han tog avstånd.

Dock är han intressant nog att inget ångra.
Han ser behovet av utopiskt tänkande och många
av de frågor som drevs var nödvändiga.

Jag delar hans undran över determinismen.
Marxismen och ännu mer Maoismen hävdade ju
att historien gick mot ett samhälle utan klasser.
I sin förlängning innebar ju det att oavsett om vi
gjorde något eller inte skulle kapitalismen falla.
Detta hade jag svårt för redan då.
Jag blev också kallad ovetenskaplig (skällsord)
och då var det inte långt från att vara femtekolonnare
och klassfiende.

Detta skriver Arvidsson om. Den upplysthet och grans-
iositet en del av vänstern hängav sig åt skapade de
avarter som blev till terrorism.
De var ju gubevars vi som var avantgardet.
Vi skulle leda och upplysa arbetarklassen.

Om det nu inte var så att man ansåg att arbetaklassen
var förlorad och det som gällde var att direkt solidarisera
sig med Tredje Världen och med det slå sönder systemet
inifrån.

Mannen jag en gång såg som den store fienden är idag
den klarsynte, nämnligen Bernstein:
Rörelsen är allt, målet intet!


Alltså det finns inga slut.
Det finns inga paradis.
Det finns inga klasslösa samhällen.

Det finns processer.
Det finns ett arbete som bara tillfälligt
ändas när vi dör för att åter tas upp av
någon annan.

Processen är livets gång.