leifsjoqvist

Civilisation uppstår ju i möten människor
emellan.
Ju mer nyfiken och tolerant människan är
i sitt möte med andra, grupper som individuellt,
ju högre grad av civilisation.

Jag anser mig vara oerhört tolerant, åtminstone
mot alla som gör som jag säger.

Det finns dock möten som blir konstiga för att man
helt enkelt inte kommunicerar eller dras med för-
domar.

Min som fyllde 20 år i lördags.
Han hade bjudit vänner till fest.
Till sin mor hade hans sagt att det
skulle komma 6 personer. Det kom
26. Men maten räckte och det var bra
på alla sätt. De unga drack och blev be-
rusade men inga hårda ord och inga
fyllegrejor. Ändå var modern  tvunget surna till.
Jag begriper inte varför.
Hon hade gjort det bra.
Alla var nöjda.
Ändå.....varför?
Så jävla vuxet.  Bara vuxna tar sig rätten att
mot yngre att sura så.

Så häromdagen skulle jag presentera en ny kille
som skall arbeta tillsammans med mig i fotbollen.
Det visade sig att han gått på den skolan vi skulle
till flera år tidigare.
Jag nämnde namn men han kom inte ihåg några.
Han mindes inget av sin tråkiga skoltid.
Han var däremot mycket ihågkommen.
Ihågkommen och stigmatiserad.

Hur kommer detta sig?
Vad var det med honom som gjorde att man inte kunde
se att här kom en kille som haft en haft decennium på
sig att mogna och gjort så.

Jag gjorde dumheter i tonåren.
När skall man säga att man sonat sina dåliga handlingar?


Jag tror helt enkelt att stora människor förlåter och går
vidare och hoppas på bättre möte nästa gång.
Små människor håller fast vid sina små skitliv och måste
hitta människor att tycka illa om för att klara av att överleva
sitt eget missmod.
Tänk på alla religiösa äckel som pratar om kärlek men
som hatar alla utanför sin krets.
Små människor är sådana.

Det är ju mitt kanske viktigaste ansvar, detta att se till att
de unga trivs att de vill göra världen ännu lite bättre, att ge
dem anledning till att älska sin nästa och se hatets destruk-
tivitet.

Vara shysst! Varför skall det vara svårt?